Huvudsida
Från My Wiki
för
Huvudsida
Hoppa till:
navigering
,
sök
[[Fil:Götze_red.jpg]] "Tunnbindaren Norrköping"''' Denna Wiki kommer att bli en berättelse Götzes tunnbinderi i Norrköping och Gävle.Firman har funnits sedan 1885 (i Gävle) och sedan 1906 i Norrköping Ett bildmaterial från tiden 1885-1963 publiceras. Om du är intresserad av hantverket kan du tillsvidare hitta mera material på: http://www.pixelgubben.blogspot.com/ '''Följande text bygger på en artikel i Östergötlands Folkblad den 1 nov. 1945'''. I alla Tider har människor druckit vin och sprit och nog har de gjort det i träkärl så tunnbindaryrket är väl åtminstone omkring 600 år gammalt säger tunnbindarmästare Albin Fransson, innehavare av den enda verkstaden inom Norrköping i branschen, C.H. Götzes Eftr. på Östra Kyrkogatan 38, inne på gården. År 1905 började Albin Fransson i lära hos den dåvarande ägaren Olof Andersson, men efter 5 veckor gick han till sjöss.Albin var 17 år då (född 1888). Han kom tillbaka till verkstaden där han trots allt trivdes med mäster och arbetskamraterna. Arbetsdagen startade kl 7 på morgonen till kl 19 och veckolönen var 5 kronor. Lärpojken kunde alla hunsa med. Han skulle springa efter öl och brännvin åt gesällerna, ta ut och ta in deras arbeten från lager och gård och till och med ge sig ut på sta´n med arbetena. Unge Albin var emellertid idealist och kämpade för helnykterhet, så ölhämtningen sade han snart ifrån om. Mäster Andersson dog 1911 och verkstaden övertogs av C. H. Götze. Under hans tid var det som lärlingen Fransson lärde ut. Tunnbindarverkstaden var redan då ett femtiotal år gammal i gården (Östra kyrkogatan 38-40, Norrköping). Vid Götzes död 1917 var den unge gesällen fast besluten att den inte skulle läggas ned, trots att han bara hade en femtiolapp i plånboken att komma med som eget startkapital. Mäster Götze hade varit gammal och de sista åren under hans tid var det sparsamt med kunderna. Tillsammans med en kamrat tog han itu med verkstaden, men då det alltjämt var snålt med jobben, antog denne år 1922 ett erbjudande om anställning på fabrik. I ett par år var jag alldeles ensam på verkstaden, men folk såg väl att jag var energisk och låg i, och så fick jag kunder igen, berättar herr Fransson. Kapitalist blir väl sällan en hantverkare, men när byggmästaren för två år sedan ville riva fastigheterna 38 och 40 där jag har verkstaden inrymd kunde jag sätta in några tusenlappar i dem och köpa dem. Det gjorde jag kanske mest för pojkens del, han ska övertaga verkstaden en gång. Sonen tar vid. Det är 31- årige sonen Tage, som mäster Fransson talar om. Han började redan under skolåren, tjänade ihop fickpengar åt sig genom att hjälpa till i verkstaden, fick 10 öre för varje smördrittel han drog ihop. År 1936 erhöll han gesällbrev från Hantverksgillet. Så blev mäster Fransson grundläggare till en tunnbindaresläkt från att ha varit en länk i en genuin hantverkardito (Albins pappa var skomakare, red. anm.) Mästarbrevet fick han 1942 som en av de första 360 i landet och sitter nu som styrelseledamot i Hantverkande borgerskapet sedan 1935 och som vice ordförande i Norrköpings hantverksförening. Innan han blev egen företagare stod han med i fackföreningens led och tjänstgjorde både som ordförande och som kassör i Svenska tunnbindarförbundets Norrköpingsavdelning. Nu har han med sonen tre anställda i verkstaden och har lärt upp många duktiga tunnbindare som sedan gått över till fabrikerna. Det gamla hantverket kommer aldrig att försvinna, deklarerar herr Fransson. På fabrikerna behövs yrkesmän men de måste läras upp på verkstäderna. Den som lärt sig ett yrke behöver inte gå arbetslös. Själv har jag inte behövt göra det en enda dag. '''Nog är det hantverk till hundra procent.''' Inte en enda egentlig maskin finns det inne på verkstaden som består av två lokaler, bara redskap. Bräderna i en tunna hyvlas först med speciella manshöga hyvlar sedan de skurits i en skära och ställs upp, varefter man gör fyr och mjukar upp dem över eld tills bräderna blir böjliga, drar ihop dem med en fatsurr och slår järnbanden om. Alla band nitas på verkstaden. En mer än halvmeterhög passare har man att rita ut (slå ut) bottnarna med och en kröshyvel att göra inskärningen i bräderna där botten ska sitta. En man måste göra åtta tunnor om dagen för att få skaplig dagpenning. Nu är packtunnor största artikeln, görs i verkstaden för 20 000 om året. För 30 år sedan ansågs de som sämre arbete. Det var knappt värt att försöka komma till en tunnbindare och få en sådan gjord. Då tillverkades nästan bara de tjockväggade bryggarfaten i alla storlekar, rymmande från 5 till 4000 liter. Sådana gör vi naturligtvis också nu... '''Kar på 12000 liters rymd till industrierna.''' Industrierna tar stora fabrikskar, upp till 12000 liters rymd. Bland annat har vi gjort sådana till oljefabriken i Karlshamn för betningsproceduren. Två man hade att göra med ett sådant i fjorton dagar. Till YFA gör vi kar för blekningen av yllet i storlekar från 2-10000 liters rymd, fyrkantiga och runda om vartannat. Kar för värmesystem har vi också tillverkat för ett par fabriker där vattnet uppvärmes elektriskt för att sedan föras ut i värmesystemet. Bykkar, tvättbaljor och andra köksarbeten säljer vi bara direkt till kunden och porten där jag har en del av dem uppställda är som den allra bästa butik, ler herr Fransson, som för övrigt får se sina alster gå ut över stora delar av Sverige, till Gotland, Sundsvall, Skåne och Blekinge och gör affärer med bönderna när de har körslor in till staden. '''Omsättningen var under fjolåret uppe i 40 000 kr.''' 5000 packkärl tillverkades under året. En enda beställning löd på 2500 packtunnor till samma fabrik. En man har arbete hela året om med bykkaren och tvättbaljorna. Små prydnadsartiklar som vinkaggar i ek med beslag och punschflaskor i samma material är sådant som vi gör när vi har ont om arbete. Till jular och femtioårsdagar är de efterfrågade. Fina hantverksarbeten är alltid omtyckta som minnesgåvor. Nytillverkningen tar dock inte verkstadens hela kapacitet. Reparationer av tomfat till fabriker och grossister kommer näst efter packkärlen i storlek av produktionen. '''Mäster Fransson seglar – men ej i bykkar.''' En hantverkare skall inte bara gräva ned sig i sin rörelse, deklarerar herr Fransson till slut. Han måste känna samhörigheten med andra människor också, höra vad de har att säga och deltaga i samhällslivet. Det har han också gjort och gör alltjämt, är vårdare i fattigvården sedan många år, gammal godtemplare och tillhör Tempelriddarna sedan 14 år, och sist men inte minst är han ordförande sedan många år i i Nykterhetsvännernas segelsällskap och seglar inte i ett bykkar utan i en flott segelbåt, ett nöje som sonen delar och har därtill en motorbåt som han skall sätta fart på så snart bensinen är fri. //Ino. ▼
Tillbaka till
Huvudsida
.
Visningar
Sida
Diskussion
Visa wikitext
Historik
Personliga verktyg
Logga in
Navigering
Huvudsida
Deltagarportalen
Aktuella händelser
Senaste ändringarna
Slumpsida
Hjälp
Sök
Verktygslåda
Vad som länkar hit
Relaterade ändringar
Specialsidor